Det görs en hel del ambitiös grävande journalistik idag i Finland, men det kan alltid göras mera och bättre. Vi borde definitivt bli tuffare. Vi ska vara maktens vakthundar, inte sällskapsdjur.
Det säger Minna Knus-Galán, journalist vid Yle - Spotlight, tidigare A-talk - och ordförande för Föreningen för undersökande journalistik.
Såhär svarar Minna Knus-Galán på våra frågor om hur det står till med grävande journalistik i Finland – framförallt i tv- och radiobolagen:
Grävande journalistik borde bli vardagligare, som den är i Sverige. Bort med elitist- stämpeln – alla har nytta av grävande metoder. Grävandet borde också avmystifieras.
Många redaktioner har blivit medvetna om hur viktigt det är att satsa på just grävande. Man skickar ut folk på grävseminarier i Norden, eller ut i världen. Att lyssna på duktiga redaktörer och deras arbetsmetoder är ett utmärkt sätt att själv komma igång, att få idéer och bli inspirerad.
Dåligt med databaser i Finland
När det gäller att använda olika dataprogram och nätet som grävinstrument ligger vi långt efter. Det kallas ute i världen för CAR = computer assisted reporting, men är ganska omöjligt hos oss: Finländska myndigheter är förvånansvärt efter med t.ex. databaser.
Ute i världen görs det otroligt intressanta egna gräv genom att samköra olika databaser, t.ex. vapenlicensinnehavare och mentalpatienter. Det kan ge stora scoop i Sverige. Här är det svårare att göra, när det inte finns datoriserade register. Vi borde alla bli tuffare med att kräva data från myndigheterna, helst i digitalformat.
Världen?
USA har länge gått i bräschen för grävande journalistik och man har varit jätteduktig på att använda nya metoder och dela med sig åt kolleger. Men nu är många redaktioner i kris och folk har fått sparken. I stället har det uppstått obundna grävcenter – också icke kommersiella sådana. Trenden har nu också nått Europa. Det finns t.ex. ett grävcenter i Rumänien som samarbetar med flera andra länder och gör stora internationella satsningar. Ett intressant exempel är ett samarbete i åtta länder om mänskosmuggling.
Det görs en hel del gränsöverskridande gräv och jag kan säga av egen erfarenhet att är enormt givande att samarbeta med journalister från andra länder. Det ska ju ske schysst, så att ingen känner sig utnyttjad, tvärtom ska man ha nytta av varandra.
Vad är egentligen grävande i förhållande till normal journalistik? Livsstil?
Jag skulle hellre säga en attityd, en kritisk attityd. Att man ifrågasätter de officiella sanningarna, makthavarnas versioner och idkar källkritik. Att det är vi som sätter agendan, inte politikerna eller myndigheterna. Vi ska inte ge upp trots att beslutsfattare anser att ett ämne är slutbehandlat. Och så ska man ju ta fram egna dokument eller egen statistik, om den inte finns färdig.
Det finns små guldgruvor på olika arkiv: ministerier eller tillsynsmyndigheter som de gamla länsstyrelserna eller JO. Men det här gäller alla journalister, inte bara de som har privilegiet att jobba på ett granskande program. Man kan bra göra gräv i mindre skala också på nyhets- och aktualitetsredaktioner. Mindre infon, mera egna grejer.
"Uppdrag Granskning" i Sverige utgår från att varje gräv ska ha ett missförhållande, någon drabbad, någon ansvarig och vara allmängiltigt. Det här kan vara en bra regel, men alltid fungerar den ju inte. Ibland kan det vara svårt att personifiera den ansvariga.
Finns det tillräckligt grävande eller borde vi gräva mer?
Vi borde absolut satsa mera på grävande i Finland också på nyhets- och aktualitetsredaktioner. Våra grävande TV och radio-program har bara en bråkdel av de resurser som de nordiska systerprogrammen har. I stället för ordentliga gräv blir det kanske bara en kartläggning av ett problem. Men det tröstar ju att se att "Uppdrag Granskning" inte heller alltid når ända fram, trots att de kan hålla på med ett reportage i ett helt år.
Grävande journalistik är ett av public service-bolagens viktigaste uppdrag. Bolag som inte är beroende av regeringar eller reklamintäkter är de mest oberoende medierna som finns och har en utmärkt utgångspunkt för att granska både makt och pengar.
Finns det resurser, när alla skär ner i journalistiken?
Det är klart att grävande journalistik behöver resurser för att det ska finnas möjlighet att låta en redaktör granska ett ämne en längre tid. Men det handlar också om att prioritera och omorganisera.
Ledningen på nyhetsredaktionerna borde våga hoppa över en del av de hundratals presskonferenser som alla andra bevakar och istället satsa på att ge extra tid åt en redaktör som vill granska en egen idé. Det är en risktagning som i bästa fall kan leda till ett eget scoop som man kan leva på i flera dagar.
Samarbete över redaktionsgränser kan också spara resurser. Där har MTV3 ett betydligt smidigare samarbete mellan nyheterna och aktualitetsprogrammet 45 minuuttia. Om programmet har grävt fram en egen nyhet, finns den också i nyhetssändningen. Det om nånting är att använda resurserna väl. På YLE är vi usla på det här samarbetet, både på finska och svenska sidan.
Modern teknik, sociala media, google, internet – vad har vi för nytta av dem?
Vi har enorm nytta av modern teknik. Dels är de instrument för att samla in data, och nu talar jag inte bara om en enkel sökning på google. Det gäller att på riktigt kunna söka på google.
Kanske informationen ligger i ett register som inte kommer upp med ett vanligt sökord? Då kan man lägga till ordet register eller reg. till sökordet och då kan vi plötsligt hitta register med just den information vi söker. Det finns sätt att hitta sidor som tagits bort från nätet.
Datorn är också ett viktigt verktyg då man ordnar sin information. När man har hållit på en längre tid med ett projekt, drunknar man lätt i all den information som samlats. Då är det viktigt att ordna den så att den är lättillgänglig, också efter att programmet har gått ut och "shit hits the fan", dvs. kritiken mot redaktören och programmet tar fart.
Kan vem som helst gräva?
Idag är de flesta väldigt duktiga på att hitta information på nätet. Men det gör inte alla till grävande journalister. Man ska också kunna ifrågasätta sina källor, man ska kunna berätta en story på ett sätt som gör att tittaren eller lyssnaren identifierar sig med problemet. Och man ska kunna fokusera på det som är journalistiskt relevant. För det behövs yrkeskunskap.
Vad gör er förening? Borde man gå med?
Om man är intresserad av undersökande journalistik, trots att man kanske just nu inte har möjlighet att frigöra sig för längre projekt, lönar det sig att bli medlem. Man lär känna ambitiösa finländska journalister från hela landet. Och så ordnar vi konkreta seminarier och praktiska kurser som hoppeligen inspirerar folk att gräva djupare.
I höstas ordnade vi ett stort korruptionsseminarium där finska journalister berättade om sina grävprojekt och om metoder och gav konkreta tips. På våren har vi bjudit in Europas enda databasredaktör, SVT:s Helena Bengtsson för att hålla en CAR-kurs för våra medlemmar. Vi håller dessutom kontakt med våra nordiska systerföreningar och internationella grävare som möts årligen – i april blir det Global Investigative Journalism Conference i Geneve. Jag rekommenderar alla som har möjlighet att åka för att träffa kolleger från hela världen, höra hur de gjorde sina scoop, få tips och inspiration.
Vår förening fungerar efter samma princip som den amerikanska grävorganisationen IRE: "Compete until deadline, then cooperate".
Läs mer på föreningens webbplats: www.tutkiva.fi/
Se mer från den nordiska grävarkonferensen hösten 2009: http://www.digicast.dk/update/denstoregraverkonference/
Frågor: Bengt Östling
Svar: Minna Knus-Galán
